Skotska anna

Ok, nu har ni fattat att vi haft en toppenhelg, nu till beskrivningen… Det var en hösteftermiddag (i torsdags) i Glasgow Eva, Michal och jag gav oss iväg till stadens biluthyrare för att hitta lämpligt fordon för resan norrut som vi pratat om sen vi anlände för en månad sen. Efter att ha besökt flera mer eller mindre passande bilhallar anlände vi framåt kvällen till Arnold Clark (biluthyrningskedja) och träffade på mannen som nog är världens trevligaste biluthyrare: George. Service på högsta nivå (han skjutsade oss t.o.m. till tunnelbanehållplatsen i sin egen bil efter att vi hade bokat och betalat) och bästa bilen. En stor svart blank bil. Koreanskt märke, sju säten, dieseldriven och automatväxlad. Under resan döpte vi den till Ross-Robert McGregor, det mest skotska vi kunde komma på.

På fredag morgon rullade vi så ut på Glasgows gator och styrde
mot norr på fel sida vägen med mig bakom ratten. Jo, för trots
att George försökte fixa det så var det bara förare över 25 år
som fick köra denna stora bil, och det är jag ensam om i vår
svenska koloni. Och nej, aldrig tidigare har jag kört på den
vänstra sidan av vägen och aldrig tidigare har jag kört en så
stor bil. Men viss traktorvana har jag ju ;) Under resan har
dock jag och Michal turats om att köra och det är med viss
stolthet jag kan säga att det gick riktigt bra. En punktering
första dagen var det värsta som hände men efter lite assistens
från vänliga skottar (även om det var en otrevlig skotsk
lastbilschaufför som tvingade ut oss på vägrenen som i sin tur
ledde till punkan, fast kanske var det en engelsman, vi
säger det) så ordnade det sig. Med tanke på hur vägarna ser
ut, oftast smala och mycket kurviga, är det smått otroligt att
inget värre hände.

Resan i korthet (dagens största skämt):
Fredag 3 oktober.
Fem glada och förväntansfulla svenskar lämnar Glasgow och gör sitt första stopp i lilla staden Luss vid sjön Loch Lomond. Skogspromenad, mackkastning i sjön och god lunch i en liten stuga. Efter slingriga vägar längs med tidigare nämnda sjö inträffat då punkteringsincidenten. Man får tycka vad man vill om jämställdhet och visst försökte vi hjälpas åt allihopa men i ärlighetens namn var det Michal som gjorde mesta jobbet. Lätt omskakade men vid gott mod och med positiv inställning körde vi vidare mot Fort William och närliggande Glenn Nevis där en guidebok beskrivit ett fantastiskt vattenfall. Lite besvikna blev vi, visst var det vackert men inte så häftigt. Senare på resan såg vi betydligt mer imponerande vattenfall och Skottlands högsta bergstopp, Ben Nevis, som ligger i närheten är vi inte helt säkra på att vi såg. Vyerna vid Glencoe som vi såg när vi fortsatte norrut mot ön Isle of Skye var dock alldeles galet vackra, obeskrivbara. Hade höga förväntningar på landskapet, har velat göra en sån här resa i flera år, men de möttes och överträffades klart. Innan vi hann fram till dagens slutdestination, ön, hann det bli mörkt så vi såg inte mer än det upplysta slottet Eilean Donan castle den sista biten.


Vattenfall vid Glenn Nevis och Alida i nya fina mössan.


Skottlands mest fotograferade slott: Eilean Donan Castel, här i nattliga versionen.

Lördag 4 oktober.
Efter en natts sömn i ett ouppvärmt rum (men vi fick dubbla täcken) på hostel i Broadford på Isle of Skye, väcktes vi av att det regnade kraftigt och stormade utanför fönstret. Kanske bör nämnas att fredagens väder var fantastiskt med strålande sol och efterlängtad blå himmel… Besvikelsen gick inte att ta miste på i gruppen och vi drog oss lite längre än vi hade tänkt. Efter frukosten såg vi dock ljuset borta vid horisonten och mycket riktigt drog ovädret vidare (till Sverige har jag hört!) och vi fick bra bilreseväder med effektfulla moln som gjorde sig riktigt bra på foto. I byn Portree inhandlade Pauline en basker och jag köpte såna vita långa strumpor som man har till kilt, perfekta sovstrumpor i detta aningens kyliga land. Scones och varm choklad avnjöts med utsikt över viken och vidderna. Efter att ha lämnat ön färdades vi längs med hela Loch Ness (nix, sjöodjuret var inte intresserat av att visa sig) och via Inverness upp till den ytterst lilla orten Culrain där slottet Curbisdale finns. Där hade vi bestämt oss för att övernatta efter att vi hittat det i hostelguiden (tips till alla som vill resa i Skottland; SYHA (Scotish Youth Hostel Association) har många och billiga hostel över hela landet). Bara att få sova på ett slott (galet billigt dessutom) och dessutom ett där det påstods spöka! Vi hade turen att sova där just när ett gäng spökjägare var på plats; de hade med sig en massa utrustning och två medium och det märktes att alla på slottet var lite uppspelta. Eftersom det var så många gäster denna natt kunde vi inte äta middag på slottet som vi hade tänkt utan blev tipsade om den lokala puben som för övrigt var enda stället med varm mat på flera mils avstånd. I baren stod en kvinna som till en början verkade rätt kärv och det var bara fyra andra gäster där. Ungefär när vi var redo att gå därifrån började vi prata med de andra gästerna (vi är rätt säkra på att den ensamma mannen är en mördare) och damen i baren och vips så dansades det skotsk folkdans och vi fick restips och lektion i skotsk historia/samhällskunskap.


Det ljusnade på horisonten efter frukosten. Den vackra lilla fiskeorten Portree.


Humöret var på topp även om det var lite kyligt på förmiddagen. Eva, Pauline & Alida.


Halmbalar i skymningen norr om Inverness. Michal njuter av fantastisk utsikt vid en fotopaus.


Slottet Curbisdale där vi sov utan att träffa på spöken. Slottets var fyllt med konst & statyer = räknas som skolarbete?


Enda bilden på hela gänget; Alida, Pauline, jag, Eva och Michal. På den lilla puben mitt ute i ingenstans fotat
av en av skottarna som senare visade hur det skulle gå till när man dansar skotsk folkdans och som även
bekräftade att en äkta skotte inte har någonting under kilten...

Söndag 5 oktober.
Utan att ha blivit hemsökta av några spöken vaknade vi med ytterligare en vacker utsikt genom fönstret. Efter en liten fototur i slottsomgivningarna och bekräftelse från spökjägarna att de inte hittat ett enda litet pyttespöke körde vi mot nordväst igen, till det som enligt guideböckerna skulle vara den vackraste vägen i hela Skottland. Jag är beredd att instämma. Otroligt vackert räcker inte som beskrivning. Fantastisk kul att vi hann med den rutten i alla fall, och vädret var både soligt och varmt. Vägen var mycket smal och krokig och jag var rätt glad att Michal körde där. Denna väg ledde oss alltså till fantastiska landskap, söta små får (Pauline försökte imitera ett, men de gick inte på det), kossor, små stugor, ett grönskiftande hav, fiskebåtar och kanske framförallt en underbar strand där vi gjorde ett härligt stopp. Pauline var den enda som stoppade fötterna i det blöta men vi njöt av alla av att bara vara där. Till skillnad från de tidigare dagarna kom vi fram till övernattningsorten (Ullapool) när det fortfarande var ljust. Orten (ja, det är inte ens stort som en stad) var väldigt fin och mysig med de små husen, hamnen och tro’t eller ej men det fanns palmer. Just när vi var där var det rätt varmt och soligt men hur de överlever där förstår jag faktiskt inte. Vi fick tips om den bästa lokala restaurangen och de intygade att det var ett mysigt ställe. Kanske lite överdrivet att kalla en lokal som såg ut som en korsning av skolmatsal och pizzeria för mysigt men maten var god och vi hade trevligt. Eva introducerade där Skellefteå-mamman, en karaktär som lätt skulle platsa i P3:s humorprogram Mammas nya kille. Skrattade så jag grät. Det blev även en sväng till puben och lite mer whisky innan vi somnade in på hostelet på strandvägen.


Vi hade ett rum med utsikt på slottet, här är solen på väg upp. Naturen var klädd i höstfärger.


En av alla fantastiska vyer.


Den lilla men mycket vackra vägen vi följde uppe vid kusten bjöd på ett kargare landskap.


En liten pärla hittade vi på finvägen; den härliga stranden där vi alla njöt av havet.


Eva på jakt efter ett av alla fåren vi såg. Sista natten övernattade vi i Ullapool med den här utsikten.

Måndag 6 oktober.
Sista dagen och lång väg hem. Från Ullapool följde vi en bekvämare väg tillbaka ner till Inverness, ett stopp vid Cullodens slagfält (efter tips från damen på puben i Culrain) där det sista slaget i Storbritannien utkämpades 1746. Sedan var det framförallt bilfärd som gällde men vägarna var riktigt bra i jämförelse med de vi åkt på tidigare. Vägen gick via Perth och sen till Stirling och jag kände mig så bekväm bakom ratten att jag till och med gjorde flera omkörningar på högersidan när vi hade tillräcklig sikt. I Stirling blev vädret mer Glasgowaktigt; dimma och regn men vi stannade ändå för mat och var ju tvungna att promenera upp till slottet som spelat en viktig roll i den skotska historian. Inne i Glasgow flippade GPS:en ur men vi klurade ut den allra sista biten ändå.


Efter 116 mil på slingriga vägar kan jag sammanfatta helgen med att vi har haft det oförskämt bra. Vi kunde nog inte ha haft det bättre. Skön stämning, fantastisk skönhet, bekväm bil, riktigt bra färdmusik (eloge till Pauline och Michal som blandat en perfekt mix) och flexibilitet på hög nivå då vi planerade resan efter väder och känsla. Vill även tacka Eva för finfina egenskaper som co-pilot under hela resan ”ta det lugnt, kör sakta, vi stannar när vi kan, det här går bra” vid punkatillfället t ex. I detta fotogalna gäng har vi en liten mästare med oss, Alida har fotat lika mycket som vi andra men kanske ändå lyckats få till det där lilla extra lite oftare ;) Och hon har lovat dela med sig!

Så för att avsluta detta bloggmaraton (den som har läst allt får medalj!) kan jag bara rekommendera alla att besöka de vackra skotska Highlands. Bör ses innan man dör, helt klart!