Skotska anna

OK, det här är väl kanske ett sånt tillfälle när man inte ska blogga. Har inlämning av tre bilder till min fantasivärld i flash imorgon. Uttrycker vi det milt så har jag lite kvar att göra. Som vanligt är det dock då man kommer på en massa annat man vill göra. Blogga exempelvis. Dessutom måste jag ju berätta om att jag återigen har haft fint besök; mamma och pappa landade i torsdags kväll och flög sin kos i söndags. De tre dagarna gick galet fort men vi utnyttjade dem till fullo, utan att stressa. På fredagen bjöd jag på en enkel guidning av Glasgow, en tur i vårt minimala tunnelbanesystem till West End där den fantastiskt vackra Botaniska Trädgården finns. Glashuset är från slutet av 1800-talet och det är John Kibble vi ska tacka för den imponerande konstruktionen. Jag blev så inspirerad att jag nu har ritat in ett lusthus i min Flashvärld!



Glasgow Botanic Gardens. Med mamma och pappa på besök! Bjuder på lite allmänbildning; här i Storbritannien
hedrar man minnet av slutet av första världskriget (90 år sen idag) med valmoblommor (ungefär som våra
majblommor) eftersom det växte upp en massa valmo på slagfälten i Normandie efter krigets slut. Man ger valfri
summa i utbyte mot pappersblomman och intäkterna går till soldater som skadats i krig. När pappa köpte sin
valmo fick vi veta att det idag finns fyra brittiska soldater från första världskriget kvar i livet. Lite gratis historia!


Efter att ha sett växter från jordens alla hörn ville magen ha sitt och vi provade det som påstods vara Skottlands godaste hamburgare. Svårt att säga om det är den allra godaste men riktigt gott smakade det iaf; långt från McDonalds.


Det lilla lilla tunnelbanetåget. Jo, riktigt goda hamburgare servades det på Stravaigin.


Alidas föräldrar har också varit här på besök och vi hade tillsammans bokat en endagsutflykt en bit upp i Highlands på lördagen. Det var vi sex och chauffören/guiden i en minibuss! Väldigt trevlig guide och mycket nytt fick vi lära oss om detta sköna land som visade sig från en ganska kylig sida. Turen innefattade en resa längs med floden Clyde som flyter genom Glasgow och vid mynningen fick vi åka båt över till Helensburgh och sedan vidare mot nordväst längs med flera sjöar, ett och annat slott och förstås vackra vyer. Lunchstopp i Inveraray på George Hotel, där kan vi snacka genuint; gammalt stenhus med öppen spis och klanrutig dyna i träsoffan och rejäla träbord som nog varit med ett tag. God mat hade de också ;) Flera vackra vyer och ett besök hos ett par som hade lite olika djur på sin lilla gård; Highland cattle (de långhåriga kossorna, även om detta var stutar), kalkon och änder, en stor katt och kanske det mest udda; fyra illrar. De sistnämnda hade eget hus och därifrån gick det rör under jorden till en bur och därifrån fanns en ny tunnel till en inredd plastlåda. Det fanns även en tunnel in i bostadshuset… Ganska udda men djuren har det nog väldigt bra där. På kvällen var vi alla riktigt trötta så istället för middag ute som hade varit planen så blev det film (Hairspray) med te och nybakt Hurtbullebröd hemma.


Utsikt från färjan som tog oss över River Clyde. Ett gäng änder och en anka väntade vid kajen i Helensburgh.


Utsikt från rastplatsen "Rest and be thankful". Dimman rusade över bergstopparna denna dag.


Lunchen intogs på genuina George Hotel. En av slottsruinerna längs vägen, tror att det tillhört klanen Campbell.


Illrar som husdjur... Highlandsstutarna heter Elliot, Fraser och Buster, lite osäker på vem just det här är.


Jag hade ju turen att ha pappsen kvar här när det var fars dag i söndags. Hade ingen aning om att det skulle bli stor minnesstund för första världskrigets offer den dagen men det var det. Började ana att det var något i görningen när ett gäng säckpipeblåsare värmde upp och stämde instrumenten nedanför vårt fönster. Väl ute på stora torget var det fullt med kiltklädda militärer, krigsveteraner, scouter, sjömän (i riktiga sjömanskostymer!), ridande poliser, fanfartrumpetare, politiker och liknande… Intressant minsann! Hade tyvärr inte kameran med mig men pappa fotade. Efter farsdaglunch på italienska runt hörnet och whiskyinköp var det dags att vinka av på busstationen. Eller ja, först packades ju allt jag kunde lämna ifrån mig ner i väskorna. Allt för att jag ska ha en chans att få hem allt… En resväska hade kommit hit med presenter; pepparkakor, lite saknade klädesplagg, vinterjacka, glögg (Emma hade också varit på systemet för att köpa Blossa 08 åt mig! Tack!!!), tomteskum, linfrö, pepparkaksdeg och saffran, bland annat… När den var tömd fyllde jag den alltså igen, så 15 kg är nu hemskickade.


Svenska presenter. Påsen innehåller inga olagliga substanser utan färdigblandade ingredienser till Hurtbullebröd.


Söndagseftermiddagen pluggades det lite och till kvällen blev det filmkväll med Trainspotting (tack Emma och Rasmus som hade fixat lite mer film åt oss!) och fruktsallad som mamma bjöd på ingredienserna till och som jag fick hjälp av Pauline att skära till.


Gott och vitaminrikt!


Nu tillbaka till min Flashvärld. Lyckas jag få färdigt bilderna till imorgon (finns ju egentligen inget alternativ) så dyker de kanske upp här… Ta hand om er!

Ok, nu har ni fattat att vi haft en toppenhelg, nu till beskrivningen… Det var en hösteftermiddag (i torsdags) i Glasgow Eva, Michal och jag gav oss iväg till stadens biluthyrare för att hitta lämpligt fordon för resan norrut som vi pratat om sen vi anlände för en månad sen. Efter att ha besökt flera mer eller mindre passande bilhallar anlände vi framåt kvällen till Arnold Clark (biluthyrningskedja) och träffade på mannen som nog är världens trevligaste biluthyrare: George. Service på högsta nivå (han skjutsade oss t.o.m. till tunnelbanehållplatsen i sin egen bil efter att vi hade bokat och betalat) och bästa bilen. En stor svart blank bil. Koreanskt märke, sju säten, dieseldriven och automatväxlad. Under resan döpte vi den till Ross-Robert McGregor, det mest skotska vi kunde komma på.

På fredag morgon rullade vi så ut på Glasgows gator och styrde
mot norr på fel sida vägen med mig bakom ratten. Jo, för trots
att George försökte fixa det så var det bara förare över 25 år
som fick köra denna stora bil, och det är jag ensam om i vår
svenska koloni. Och nej, aldrig tidigare har jag kört på den
vänstra sidan av vägen och aldrig tidigare har jag kört en så
stor bil. Men viss traktorvana har jag ju ;) Under resan har
dock jag och Michal turats om att köra och det är med viss
stolthet jag kan säga att det gick riktigt bra. En punktering
första dagen var det värsta som hände men efter lite assistens
från vänliga skottar (även om det var en otrevlig skotsk
lastbilschaufför som tvingade ut oss på vägrenen som i sin tur
ledde till punkan, fast kanske var det en engelsman, vi
säger det) så ordnade det sig. Med tanke på hur vägarna ser
ut, oftast smala och mycket kurviga, är det smått otroligt att
inget värre hände.

Resan i korthet (dagens största skämt):
Fredag 3 oktober.
Fem glada och förväntansfulla svenskar lämnar Glasgow och gör sitt första stopp i lilla staden Luss vid sjön Loch Lomond. Skogspromenad, mackkastning i sjön och god lunch i en liten stuga. Efter slingriga vägar längs med tidigare nämnda sjö inträffat då punkteringsincidenten. Man får tycka vad man vill om jämställdhet och visst försökte vi hjälpas åt allihopa men i ärlighetens namn var det Michal som gjorde mesta jobbet. Lätt omskakade men vid gott mod och med positiv inställning körde vi vidare mot Fort William och närliggande Glenn Nevis där en guidebok beskrivit ett fantastiskt vattenfall. Lite besvikna blev vi, visst var det vackert men inte så häftigt. Senare på resan såg vi betydligt mer imponerande vattenfall och Skottlands högsta bergstopp, Ben Nevis, som ligger i närheten är vi inte helt säkra på att vi såg. Vyerna vid Glencoe som vi såg när vi fortsatte norrut mot ön Isle of Skye var dock alldeles galet vackra, obeskrivbara. Hade höga förväntningar på landskapet, har velat göra en sån här resa i flera år, men de möttes och överträffades klart. Innan vi hann fram till dagens slutdestination, ön, hann det bli mörkt så vi såg inte mer än det upplysta slottet Eilean Donan castle den sista biten.


Vattenfall vid Glenn Nevis och Alida i nya fina mössan.


Skottlands mest fotograferade slott: Eilean Donan Castel, här i nattliga versionen.

Lördag 4 oktober.
Efter en natts sömn i ett ouppvärmt rum (men vi fick dubbla täcken) på hostel i Broadford på Isle of Skye, väcktes vi av att det regnade kraftigt och stormade utanför fönstret. Kanske bör nämnas att fredagens väder var fantastiskt med strålande sol och efterlängtad blå himmel… Besvikelsen gick inte att ta miste på i gruppen och vi drog oss lite längre än vi hade tänkt. Efter frukosten såg vi dock ljuset borta vid horisonten och mycket riktigt drog ovädret vidare (till Sverige har jag hört!) och vi fick bra bilreseväder med effektfulla moln som gjorde sig riktigt bra på foto. I byn Portree inhandlade Pauline en basker och jag köpte såna vita långa strumpor som man har till kilt, perfekta sovstrumpor i detta aningens kyliga land. Scones och varm choklad avnjöts med utsikt över viken och vidderna. Efter att ha lämnat ön färdades vi längs med hela Loch Ness (nix, sjöodjuret var inte intresserat av att visa sig) och via Inverness upp till den ytterst lilla orten Culrain där slottet Curbisdale finns. Där hade vi bestämt oss för att övernatta efter att vi hittat det i hostelguiden (tips till alla som vill resa i Skottland; SYHA (Scotish Youth Hostel Association) har många och billiga hostel över hela landet). Bara att få sova på ett slott (galet billigt dessutom) och dessutom ett där det påstods spöka! Vi hade turen att sova där just när ett gäng spökjägare var på plats; de hade med sig en massa utrustning och två medium och det märktes att alla på slottet var lite uppspelta. Eftersom det var så många gäster denna natt kunde vi inte äta middag på slottet som vi hade tänkt utan blev tipsade om den lokala puben som för övrigt var enda stället med varm mat på flera mils avstånd. I baren stod en kvinna som till en början verkade rätt kärv och det var bara fyra andra gäster där. Ungefär när vi var redo att gå därifrån började vi prata med de andra gästerna (vi är rätt säkra på att den ensamma mannen är en mördare) och damen i baren och vips så dansades det skotsk folkdans och vi fick restips och lektion i skotsk historia/samhällskunskap.


Det ljusnade på horisonten efter frukosten. Den vackra lilla fiskeorten Portree.


Humöret var på topp även om det var lite kyligt på förmiddagen. Eva, Pauline & Alida.


Halmbalar i skymningen norr om Inverness. Michal njuter av fantastisk utsikt vid en fotopaus.


Slottet Curbisdale där vi sov utan att träffa på spöken. Slottets var fyllt med konst & statyer = räknas som skolarbete?


Enda bilden på hela gänget; Alida, Pauline, jag, Eva och Michal. På den lilla puben mitt ute i ingenstans fotat
av en av skottarna som senare visade hur det skulle gå till när man dansar skotsk folkdans och som även
bekräftade att en äkta skotte inte har någonting under kilten...

Söndag 5 oktober.
Utan att ha blivit hemsökta av några spöken vaknade vi med ytterligare en vacker utsikt genom fönstret. Efter en liten fototur i slottsomgivningarna och bekräftelse från spökjägarna att de inte hittat ett enda litet pyttespöke körde vi mot nordväst igen, till det som enligt guideböckerna skulle vara den vackraste vägen i hela Skottland. Jag är beredd att instämma. Otroligt vackert räcker inte som beskrivning. Fantastisk kul att vi hann med den rutten i alla fall, och vädret var både soligt och varmt. Vägen var mycket smal och krokig och jag var rätt glad att Michal körde där. Denna väg ledde oss alltså till fantastiska landskap, söta små får (Pauline försökte imitera ett, men de gick inte på det), kossor, små stugor, ett grönskiftande hav, fiskebåtar och kanske framförallt en underbar strand där vi gjorde ett härligt stopp. Pauline var den enda som stoppade fötterna i det blöta men vi njöt av alla av att bara vara där. Till skillnad från de tidigare dagarna kom vi fram till övernattningsorten (Ullapool) när det fortfarande var ljust. Orten (ja, det är inte ens stort som en stad) var väldigt fin och mysig med de små husen, hamnen och tro’t eller ej men det fanns palmer. Just när vi var där var det rätt varmt och soligt men hur de överlever där förstår jag faktiskt inte. Vi fick tips om den bästa lokala restaurangen och de intygade att det var ett mysigt ställe. Kanske lite överdrivet att kalla en lokal som såg ut som en korsning av skolmatsal och pizzeria för mysigt men maten var god och vi hade trevligt. Eva introducerade där Skellefteå-mamman, en karaktär som lätt skulle platsa i P3:s humorprogram Mammas nya kille. Skrattade så jag grät. Det blev även en sväng till puben och lite mer whisky innan vi somnade in på hostelet på strandvägen.


Vi hade ett rum med utsikt på slottet, här är solen på väg upp. Naturen var klädd i höstfärger.


En av alla fantastiska vyer.


Den lilla men mycket vackra vägen vi följde uppe vid kusten bjöd på ett kargare landskap.


En liten pärla hittade vi på finvägen; den härliga stranden där vi alla njöt av havet.


Eva på jakt efter ett av alla fåren vi såg. Sista natten övernattade vi i Ullapool med den här utsikten.

Måndag 6 oktober.
Sista dagen och lång väg hem. Från Ullapool följde vi en bekvämare väg tillbaka ner till Inverness, ett stopp vid Cullodens slagfält (efter tips från damen på puben i Culrain) där det sista slaget i Storbritannien utkämpades 1746. Sedan var det framförallt bilfärd som gällde men vägarna var riktigt bra i jämförelse med de vi åkt på tidigare. Vägen gick via Perth och sen till Stirling och jag kände mig så bekväm bakom ratten att jag till och med gjorde flera omkörningar på högersidan när vi hade tillräcklig sikt. I Stirling blev vädret mer Glasgowaktigt; dimma och regn men vi stannade ändå för mat och var ju tvungna att promenera upp till slottet som spelat en viktig roll i den skotska historian. Inne i Glasgow flippade GPS:en ur men vi klurade ut den allra sista biten ändå.


Efter 116 mil på slingriga vägar kan jag sammanfatta helgen med att vi har haft det oförskämt bra. Vi kunde nog inte ha haft det bättre. Skön stämning, fantastisk skönhet, bekväm bil, riktigt bra färdmusik (eloge till Pauline och Michal som blandat en perfekt mix) och flexibilitet på hög nivå då vi planerade resan efter väder och känsla. Vill även tacka Eva för finfina egenskaper som co-pilot under hela resan ”ta det lugnt, kör sakta, vi stannar när vi kan, det här går bra” vid punkatillfället t ex. I detta fotogalna gäng har vi en liten mästare med oss, Alida har fotat lika mycket som vi andra men kanske ändå lyckats få till det där lilla extra lite oftare ;) Och hon har lovat dela med sig!

Så för att avsluta detta bloggmaraton (den som har läst allt får medalj!) kan jag bara rekommendera alla att besöka de vackra skotska Highlands. Bör ses innan man dör, helt klart!

I helgen var vår stadsdel den livligaste i hela Glasgow. Merchant City Festival var som Kulturnatten i Norrköping fast hela helgen. Det bjöds på utomhuskonserter (vi väcktes av dem både lördag och söndag, det är inte så välisolerat som man vill tro här), teater, konstutställningar, performance art, rabatt i butikerna (fast Gucci och Dolce & Gabbana är rätt dyrt även med rabatt ;) ), lite gatumarknad och stämningen var i största allmänhet hög. Naturligtvis var vi tvungna att utnyttja all denna gratis kultur (fanns sånt som kostade lite men vi föredrar gratis).


   

I fredags såg vi konstverket Vietnam Scene, som jag kände lite extra för. Använde fotot som togs vid napalmbombningarna under Vietnamkriget när vi hade jag-var-där-uppgift i skolan och har dessutom sett fotot på krigsmuseet i Saigon. Så jag bjuder på bilden där jag själv är inklistrad samt Christian Eisenbergers konstverk som består av figurerna från fotot i verklig storlek på kartong, utställt i olika stadsmiljöer.





I lördags såg vi Two Urbanologists, performance art som var riktigt bra! Enkelt beskrivet som en klättrande teaterakt med gatan som scen kanske. En man klättrar runt på fasadväggar och hustak (alltid utan att röra marken) medan en annan man skapar musik med enkla instrument eller genom att trumma mot befintliga föremål som soptunnor, gatuskylt eller gallerstaket. Pluspoäng för den lilla tjejen i publiken som på underbar brittiska sa att ”Isn’t he amazing?” och ”He must be mental”!


  

I söndags tog vi ett nytt kulturpiller och det mest utmärkande var nog flamencodansösen i den uppblåsta bubblan ”Flamenco Snowglobe – Kitsch v Art” och Parkourgänget ”The Urban Palyground”. Utöver detta har vi intagit en stor dos kultur från New York; Sex and the City-boxen. Vi har kommit halvvägs nu och hittills har det gått åt två kladdkakor och en del chips (börjar faktiskt tycka att vinägerchips inte är så dumt ändå).

Till den som klagat på att det skrivs för mycket om det goda livet och för lite om studierna kan jag tillägga att vi igår kväll diskuterade vår läxa på engelska med varandra och även övade skissteknik, minst åtta skisser ska visas upp på torsdag så vi modellar (dock påklädda) och skissar härhemma. Sen har vi börjat planera helgens utflykt till högländerna. Mer om det senare. Kramar till alla.

Här i Glasgow duggregnar det, lite av en vana redan, men det gör inget för vi sitter inne på mysiga cafét Offshore i West End. Här får man surfa gratis, äta goda mackor/soppa och dricka lyxig varm choklad i mysig miljö. Påminner faktiskt en hel del om Vännernas Central Perk... Är lite orolig för att halsont är på väg men ska följa Paulines råd och gurgla saltvatten när vi kommer "hem". Vårt nuvarande hem (igår t o m imorgon) är ett hostel med utsikt över vackra Kelvingrove Park i West End. Ett gammalt vackert hus med vackra trädetaljer och bättre frukost än Eurohostel. Dit ska vi dock tillbaka imorgon, de var bara fullbokade över helgen och det ligger mer centralt och är framförallt billigare men har mysfaktor därefter också... Hur som helst njuter vi av vår weekend här i West End och kommer definitivt hänga här emellanåt, kryllar av mysiga caféer, vackra hus, den fina parken och skön stämning. Igår tog vi en liten fototur på eftermiddagen innan vi hittade Offshore. På kvällen blev det utgång, kompisarna från stan kom hit och efter lite virrande och fejkad rysk brytning hittade vi varandra och virrade runt lite tillsammans innan vi gick in på klubben Boho. Bilder kommer nog på Paunlines blogg, hon hade kameran med sig... Tyvärr var inte Alida med eftersom hon varit sjuk, feber, förkylning och halsont. Goda nyheten är att hon är på bättringsvägen!

Annars då? Tja.. ni undrar kanske om vi ska bo på hostel resten av hösten? Doften av toast ligger visserligen över hela staden men är mycket starkare inne på hostelen och det är med blandade känslor vi faktiskt kommer lämna den på fredag. Igår skrev Julia och jag på kontraktet på vår underbara lägenhet som vi längtar så himla mycket till! Glädjen över att vi äntligen har kontraktet klart och helt säkert har fått den fina lägenheten finns för allmän beskådan på Julia blogg. Bilder på den kommer naturligtvis men kan redan nu berätta om det vi kanske är mest nöjda med; uppdelad på två våningar, riktigt stor lounge med fönstervägg med utsikt över innestaden, stort fräscht kök, tre (!) badrum, egen tvättmaskin och centralt läge. Enda riktiga minuset skulle väl vara heltäckningsmattan, och jo då det gäller badrummen också, men den var förhållandevis fräsch och det är en petitess i sammanhanget ;)

Dags för lite bilder här tänkte jag så att ni inte börjat tro att jag sitter ute i skogen och hittar på alltihopa. Njut av välkomstskylten på flygplatsen, den proppfulla taxin, favoritcaféet, universitetstornet i solnedgång (jo just det, solen sken faktiskt på oss igår!) och utsikten från vårt rum.

Nu ska vi på bio!